Finnar kniv

De flesta är positiva till hennes knivkonst—så positiva att de gärna bär en av Sannas tröjor. Andra kan tycka att hon spär på fördomarna mot sverigefinnar. Själv beskriver hon sin konst som just fördomsfull, men det är en lek med stereotyper. Som att finnar alltid bär kniv, en seglivad fördom och stereotyp som i Sannas fall faktiskt är sann. På kassen har hon ritat finska symboler som en björn, en nokiatelefon, en trattkantarell, en pirog, björkris, blåbär, en kniv och himmeli-finskt hantverk av halm.

Sanna Laakso lever och andas sverigefinskhet. I radioprogrammet Popula diskuterar hon och programledarkollegan vad det innebär att vara sverigefinne och att våga tala finska. Nyligen slutförde hon illustrationerna till Sveriges Radio finskas podd om skillnader i uppfostran bland svenska och finska föräldrar.

Mest stolt utöver knivtavlorna, är hon över en stor canvas som ska hänga i Uleåborg—som än så länge har ett hemligt motiv, eftersom coronapandemin har satt stopp för utställningen. Pellis upplevelse på Norra Brunn är intressant för jag tror han misstar sig lite i varför han reagerade på skämtet med knivbabyn. Som korrespondent för HS, berättar han, har han bott två år i Sverige och jag vet av erfarenhet att det finns ingenting som gör en människa mer patriotisk än att bo utomlands.

På besök är man turist och som nyinflyttad är det lätt att svälja alla dumheter man stöter på. Men efter två år är man trött på skiten. Trött på fördomarna man konstant stöter på, trött på sina egna fördomar, trött på alla fördomar man uppfyller, trött på folk som uppfyller ens egna fördomar … men allra tröttast på att inget någonsin förändras.

Inte konstigt att man blir lite sur när fryntliga Tobbe från Örebro kommer till stan för att tigga applåder genom att gnugga sina bäst-före-förra-seklet punchlines i ansiktet på en. Jag vill inte låtsas veta hur starkt Pellis fosterländska hjärta bankar, men jag tror att den förhastade förklaringen kan ha begravt den verkliga orsaken till hans förnärmelse.

Det handlar sannolikt till minst lika stor del om en bildnings- och generationsfråga. Pelli tolkade sin kränkta reaktion utifrån det faktum att han är finne, medan den kanske mera berodde på att han tillhör en generation och — i brist på bättre ord — en samhällsgrupp som helt enkelt inte drar folk över en kam. Man behöver inte vara svart för att uppleva rasism som kränkande.

Jag till exempel har aldrig hört min tonårsdotter skämta om nationaliteter, hudfärg, handikapp eller andra egenskaper som människor inte kunnat välja. För den någorlunda bildade är det idag så gott som otänkbart att driva med folkgrupper eller enskilda människor överlag såvida de inte är personer i uppenbar maktställning — då är det ens förbannade plikt att driva med dem.

Nationer diversifieras och de sammanhållande berättelserna förskingras. Finnarna som Tobbe från Örebro skämtar om existerar inte längre. De har inte funnits på femtio år. Och om av Arska ja Pentti inte finns längre, är det inte bara de egna förstelnade fördomarna som det bildade borgerskapet på Norra Brunn egentligen skrattar åt? På andra sidan Gränsberget.

Den statliga kontrollen för att utestänga den andre var lika sofistikerad då som nu.

Bland annat via språk. Men att stanna betyder inte att man har rösträtt. Min pappa levde i Sverige i fyrtio år, utan att rösta i riksdagsvalet. Det där med att byta land är en svår sak. Trots invandrarverket, han blev aldrig svensk medborgare. Men var det slut på högkonjunkturen och de europeiska staterna stängde dörrarna för arbetskraftsinvandring.

Finland å andra sidan blev rikare och landets medborgare slutade utvandra till Sverige, för ett bättre liv. Den svenska akademiska medelklassen samlar på muminmuggar, ur vilka kaffet avnjutes i den finskdesignade, dyra fåtöljen. Samtidigt som man läser den trendiga finska författarens senaste roman. Kanske bor denne typiske medelklassvensk numera i förorten Kärrtorp, som med tiden gentrifierats och blivit lite tjusig.

Kanske har hen till och med ett finskklingande efternamn?