Dxa mätning hur ofta

Därefter sjunker bentätheten över cirka ett år till liknande värden som innan behandlingen påbörjades. Det finns en ökad risk för kotkompressioner efter utsättning av denosumab. Till skillnad från bisfosfonater ska denosumab därför inte sättas ut utan man bör räkna med fortsatt behandling tills vidare. Av samma skäl är det viktigt att dosintervallet inte är längre än 7 månader.

Eftersom studier saknas där man behandlat med denosumab längre än 10 år bör man vid förväntad behandlingstid längre än 10 år överväga annat läkemedel i första hand. Vid undantagsfall där utsättning blir aktuellt bör behandling med bisfosfonat om möjligt påbörjas 6 månader efter sista dosering. Övrig behandling Kalcium och D-vitamin är indicerat hos följande patientgrupper: Pågående behandling med specifika läkemedel mot osteoporos till exempel bisfosfonater.

Behandlingen med kalcium och dD-vitamin kan med fördel startas före den benspecifika behandlingen. Särskilt viktigt att ge tillskott de första 2 veckorna efter behandling med zoledronsyra eller denosumab för att undvika hypokalcemi. Längre tids pågående kortisonbehandling Påvisad kalcium- och D-vitaminbrist Lågt kalciumintag, se nedan För personer med riskfaktorer för D-vitaminbrist, som hög ålder eller låg solexponering, görs en individuell bedömning av behovet av provtagning och behandling.

Patienter som har tillräckligt dagligt kalciumintag via födan, se nedan, kan förskrivas enbart D-vitamin utan kalciumtillskott. Bentätsmätningen ger ett utgångsvärde, vilket är särskilt värdefullt och nödvändigt om man förväntar sig att uppföljande mätningar kan bli aktuella. För vilka patienter ska utredning med bentäthetsmätning övervägas: Kot- eller höftfraktur, om mätningen påverkar fortsatta handläggningen behov av utredning respektive val av läkemedelsbehandling Planerad eller pågående systemisk högdos kortisonbehandling, helst före eller tidigt under behandlingen som väntas pågå i mer än tre månader Riskfaktorprofilen indikerar hög risk pga.

För att uppskatta frakturrisken kan FRAX användas som vägledning. Vid sjukdom eller läkemedelsbehandling där man har anledning att misstänka utveckling av osteoporos. Hos vissa patienter kan det Ibland vara motiverat att påbörja behandling; 1 utan att planera för DXA mätning exempelvis äldre patient med höftfraktur där behandlingsindikation är uppenbar; 2 innan svar har kommit från DXA mätningen exempelvis vid mycket hög dos systemisk kortisonbehandling till postmenopausala kvinnor och äldre män eller 3 för biologiskt äldre, där det kan vara svårt att genomföra DXA-mätning och där resultatet inte bedöms påverka behandlingsindikationen.

Resultatet ger ett utgångsvärde för ställningstagande till behandling, val av behandling samt för uppföljning av behandlingseffekt. Oväntat låg benmassa indikerar även behov av en eventuell utredning avseende sekundär osteoporos, se nedan. Eftersom DXA-mätningen tillsammans med övriga riskfaktorer skall ligga till grund för en uppskattning av patientens frakturrisk bör information om riskfaktorer för fraktur ingå i remiss till DXA-mätning.

Ange i remissen kända frakturer eller operationer i mätområdena. Varken internationella expertorgan eller Socialstyrelsen rekommenderar perifera mätmetoder för att ställa dia­gnosen osteoporos. I normalfallet mäts ländkota 1—4 och en eller båda höfter. Det finns en hel del fallgropar i DXA-tolkning, varför det är viktigt att undersökningarna både genomförs och tolkas av erfaren personal.

Generellt gäller att förekomst av degenerativa förändringar i framför allt rygg ökar med stigande ålder, vilket innebär att DXA av ländrygg är mer svårtolkad ju äldre patienten är. Kotkompressioner ger kompakta ländkotor med hög bentäthet, där skillnaden i bentäthet blir stor mot omgivande sköra kotor. Precisionen för DXA av ländrygg och höft är ca 1—1,5 procent, och eftersom benförlusterna efter 50—60 års ålder normalt är ca 1 procent årligen rekommenderas en första uppföljande DXA tidigast efter 18—24 månader.

Därefter kan kontroller ske med 2 till 4 års intervall. Vid snabba benförluster som i samband med kortisonbehandling finns indikation för tätare bentäthetsmätning. Precisionsfelet för en DXA-mätning beror av flera faktorer som apparatur, mätområdets storlek, patientens konstitution och DXA-assistenten. Varje DXA-enhet rekommenderas att bestämma sitt precisionsfel för de vanligaste mätlokalerna och patientkategorierna så att inremitterande läkare kan få en uppfattning om huruvida förändringen i bentäthet över tid är signifikant eller inte.

Nyare bentäthetsmätare ger möjlighet att undersöka bröst- och ländrygg för att identifiera kotkompressioner VFA [vertebral fracture assessment] eller LVA [lateral vertebral assessment].

Bentäthetsmätning hur ofta

Metoden är snabb, ger betydligt lägre stråldos än konventionell röntgen men sämre upplösning och kan sällan tillförlitligt utvärdera kotor ovanför Th6-nivån. Detta är ett mycket värdefullt tillskott till undersökningsarsenalen, eftersom förekomst av kotkompression gör att patienten hamnar i en betydligt högre riskkategori.

Röntgen Konventionell röntgen av bröst—ländrygg är motiverad vid ryggbesvär som kan tala för osteoporos rygg­ont, deformitet, längdminskning. Frakturer på karakteristiska lokaler för osteoporosfraktur till följd av obetydligt trauma inger misstanke om osteoporos och är en oberoende riskfaktor för framtida fraktur. Frakturer på kotkroppar intar en särställning och signalerar kraftigt ökad risk för nya kotfrakturer.

Röntgen av ländryggen med frågeställning »kotkompression« underlättar också tolkning av DXA av ländryggen. Observera att ryggvärk generellt inte är orsakad av osteoporos om det inte föreligger kotkompressioner. Vid lågenergiutlösta frakturer måste man alltid överväga möjligheten att frakturen kan ha orsakats av tumörsjukdom, skelettmetastaser eller annan skelettmetabol sjukdom.

Detta gäller särskilt patienter med kotfrakturer.

Bentäthetsmätning resultat

Vid sådan misstanke måste man utreda vidare med andra typer av bilddiagnostik. Laboratorieundersökningar Blod- och urinprov används i första hand för att utesluta andra, sekundära orsaker till osteoporos. Kreatinin är dessutom av värde för att kunna ta ställning till om njurfunktionen tillåter behandling med t ex bisfosfonater.

Utöver detta kan man överväga om vissa biomarkörer för benomsättning kan vara användbara för att avgöra om en patient har haft nytta av en insatt behandling eller inte, men i nuläget är detta inte klinisk praxis.