Slutat svara på cellgifter och ökade levervärden

Kanske hade det varit för sent att börja med dem eftersom patologsvaren tog så lång tid på sig? Hade det här kunnat undvikas med kortare vårdköer? Jag mejlade onkologmottagningen med min fråga, och fick svar att en onkolog skulle ringa upp mig några veckor senare. På operationsdagen förbereddes jag för ablationen, rullades bort till röntgenavdelningen, sövdes och vaknade upp nån timme senare och allt var klart.

Det enda var att jag kände mig lite mörbultad över magen, men det var normalt. Dagen efter fick jag åka hem, och sen blev jag hemma i soffan resten av veckan. Jag kände mig hängig och sjuk och hade lite lätt feber. Kroppen hade nog lite att jobba med. Detta var i maj, och det bestämdes att det skulle göras en kontrollröntgen sex veckor senare för att se så att de hade lyckats bränna bort allt.

Den gjordes precis innan jag tog bilen upp till Norrland och mina vänner och släktingar där. Telefontiden med onkologen tog jag emot i min morbrors hus i Västerbottens inland. Jag var tvungen att luta mig ut från fönstret på ovanvåningen för att få täckning. Onkologen bröt på vacker finlandssvenska och beklagade att jag hade behövt oroa mig för att det skulle ha hjälpt med cellgifter.

Det hade det nämligen inte. Som jag hade läst så finns det ingen cytostatika mot levercancer, och tidsfaktorn hade inte spelat någon roll. Men ett litet hopp gav hon mig i alla fall inför framtiden — eftersom min diagnos var en blandform av lever- och gallvägscancer och det finns bättre cellgifter mot gallvägscancer, så kanske det skulle vara ett alternativ om jag fick flera återfall och gallvägscancer dominerade.

Vad den nyss bortbrända tumören bestod av kunde vi inte få svar på, men om det skulle hända igen skulle jag kontakta henne. Skulle jag dö nu? Semestern fortlöpte och jag flyttade över till en kursgård som jag brukar bo på några dagar varje sommar. Jag gjorde de vanliga utflykterna, åkte till min mammas grav, hälsade på släkt och vänner och tog några nostalgitripper.

Första veckan var jag ensam uppe men L skulle komma den andra. Jag hade en telefontid inbokad i slutet av första veckan, men röntgensvaren dröjde. Några timmar innan läkaren skulle ringa upp åkte jag till gården där jag hade växt upp, för att gå den vanliga nostalgirundan och titta på hur allt förändrats. Jag hade precis parkerat när jag bestämde mig för att kolla en gång till.

Där var de. Och nyheterna var långt ifrån goda. Jag kommer alltid att förknippa den platsen med dåliga nyheter. Hädanefter ska jag försöka vara på neutral mark när jag kollar röntgensvar. Den vänstra dörren är till rummet på kursgården där jag fick beskedet att det nog inte fanns något mer att göra. I journalen stod det att det hade tillkommit en ny förändring som var två centimeter och satt nära bukspottskörteln.

Hur fan gick det till? För sex veckor sen hade den ju inte funnits. Hade cancern blivit aggressivare? Än en gång undrade jag om detta var slutet. Och än en gång var A-K den första jag ringde. Förra gången var hon typ mil bort men denna gång var jag i vår hemstad, som hon bor i. Hon var på väg till lunch med sin familj, men mötte upp mig vid hamnen istället. Det var någon timme kvar innan jag hade det planerade läkarsamtalet, och än en gång försökte jag strukturera upp situationen.

Det positiva var, resonerade jag, att det satt i levern och inte i lungorna. Jag vägrade tänka tanken att det här inte skulle gå att fixa. Jag körde tillbaks till mitt boende och laddade mobilen tills läkaren ringde upp. Det var ju mitt i sommaren och jag kände inte igen namnet på personen som presenterade sig i andra änden. Som brukligt utgick han från att jag inte hade läst beskedet än och började försiktigt med att det hade uppkommit en ny förändring.

Jag sa att jag visste. Han fortsatte med att förklara hur stor den var och var den satt. Jag ville mest veta vad som gick att göra åt den. Var det en dödsdom? Han var tydligen på semester. Honom litade jag på. Han skulle säkert komma på ett sätt, skulle han inte? Doktor Glad måste kunna fixa! Läkaren i telefonen sa att de skulle ha konferens om mitt fall dagen efter och sen skulle han ringa mig i övermorgon.

Då fanns det hopp. Men att vara långt ifrån sina barn i en sån här situation var lite knivigt. Jag har ju aldrig varit den som brutit ihop av några besked även om det hade varit en helt mänsklig reaktion , men nu ville jag ha dem här. Tänk om det vore sista gången vi kunde vara i Norrland tillsammans?

Om jag skulle vara död nästa år? Vi måste ta tillvara på tiden. L skulle ju komma hur som helst, men A då…? Och hur berättar man per telefon? Jag gick några varv runt huset och funderade på olika strategier. A var på sin kompis sommarställe, och även om jag inte hade träffat föräldrarna så visste jag att de var läkare och mamman cancerforskare.

Skulle jag ringa och rådfråga henne och be henne ha koll på min dotter efter att jag berättat? Nä, det vore nog att kränka dotterns integritet. Så jag ringde.

Inflammation i levern symtom

Ingen av dem började gråta åtminstone i telefonen. Jag var tydlig med att vi inte hade något exakt besked än men att jag ville att båda skulle komma upp. Ville kramas och vara nära. Och vips hade vi två flygbiljetter bokade till några dagar senare. På fredagen ringde samma läkare igen, med samma besked.

Nä, de trodde inte att det skulle gå att operera, men de skulle fråga Doktor Glad när han kom tillbaka från semestern. Ett hopp! Nog för att jag förunnade honom semester men hade jag haft en direktlina till honom hade jag nog inte tvekat att ringa och be honom titta på plåtarna. Men nu fick det vänta ett tag till. Bästa platsen i ovisshet Är det nån plats jag helst hade velat vara på med en eventuell dödsdom hängande över mig så var det just där, omgiven av vänner och släktingar.

Jag gick på tjejmiddag på kvällen och vi rörde inte ämnet så mycket. Jag ville helst inte prata om det. Vi drack däremot en massa drinkar och hade kul. Och det uppskattade jag mycket. Vi trängde in oss, jag och döttrarna, i det bokade dubbelrummet. En extrabädd knökades in, och om sommarnätterna redan var ljusa och varma, så blev rummet en bastu om man inte hade fönstren på glänt.

Ibland väcktes vi av fåglar, ibland av morgonpigga grannar och på kvällarna hördes ofta psalmsång från den närliggande samlingslokalen. Jag var ärlig och tydlig med situationen, men också bestämd med att Doktor Glad nog skulle komma på ett sätt. Det måste gå. När vi hade kommit hem igen var det dags för mitt återbesök.

V följde än en gång med. Inför besöket valde jag att inte läsa journalen själv. Det vore orättvist mot mig själv ifall svaret skulle bli negativt. Men det blev det inte! Jag och V när vi fick besked om att de skulle kunna operera de sista tumörerna. Kirurgerna hade visserligen enats om att tumören satt för dåligt till för att operera, men man kanske skulle kunna bränna bort den med en ny teknik, IRE.

För mig spelade sättet ingen roll, jag hade blivit glad för vad som helst. Gladast hade jag blivit om de hade tagit bort hela levern och gett mig en ny, för min verkade inte vara ett praktexemplar precis, men den frågan hade jag fått nej på från professorn redan vid första återbesöket. Jag tror att det var för att tumören hade suttit så nära en ven som de då skulle koppla in nya levern på, eller nåt sånt.

Så jag fick väl stå ut med min gamla lever i bättre begagnat skick. Det otroliga är att det inte var något fel på min lever annars. Jag hade ingen leversjukdom i grunden och tillhörde ingen riskgrupp för leverproblem. Jag var bara en frisk — om än lite överviktig — kvinna i årsåldern vars celler hade slagit slint. Denna gång var jag mer förberedd på vad som väntade.

Det skulle bli en till öppen operation, i samma ärr, och man kunde väl förvänta sig några veckors sjukskrivning beroende på hur omfattande operationen blev. Jag meddelade chefer och kollegor och mina arbetsuppgifter fördelades ut ännu en gång. Jag kan inte säga annat än att mina kollegor har varit fantastiska mot mig under dessa sjukperioder.

Jag ångrar så att jag inte sparade dessa foton och gjorde ett collage av dem. IRE skulle väl inte vara lika effektivt som att skära bort tumören, men av vad kirurgerna hade sett på plåtarna så var det enda alternativet. Innan jag sövdes så visste jag inte riktigt vad jag skulle hoppas på i operationstid. Om jag vaknade tidigt efter operationen så kunde det betyda antingen goda eller dåliga nyheter.

Att det gått snabbt och enkelt att åtgärda, eller att de bara öppnat och sett att det varit mer och inte skulle gå att fixa och stängt igen. Men när jag väcktes var klockan sent på kvällen så operationen måste ha pågått i åtskilliga timmar. Sen minns jag inget mer innan jag kom upp på avdelningen dagen efter. Jag minns inte när jag fick veta att de inte hade använt IRE utan lyckats skära bort tumören, som hade suttit i ett lymfkärl och inte vid bukspottskörteln, vilket de inte upptäckt innan de öppnade.

De hade också hittat tre tumörer till på olika ställen i levern, och även de hade gått att skära bort. Kirurgen berättade att det var ett ställe som de inte riktigt vet om du lyckades få bort allt på, men hur som helst kunde de inte göra mer. Jag tyckte att det lät riktigt coolt att de hade skickat tumörsnitt med rörpost till patologen under pågående operation, för att kolla om det fanns cancerceller i dem.

Vilket fantastiskt samarbete medan jag låg och sov. Jag hade visst fått en blodpropp i levern under operationen, men den hade de också lyckats fixa. Så långt allting bra. Men jag mådde inte bra. Jag satt på sängkanten och var rätt omtumlad av allt som hade hänt, och tankarna snurrade i tystnaden.

Jag tyckte att det var lite tungt att andas och plötsligt började jag må illa och började kräkas en massa. Sköterskorna kom när jag hade tryckt på knappen, och de kollade min puls, mitt dränage från levern och lite annat, och efter att ha ringt jourläkaren beslutades det att jag skulle ner på CT direkt. Jag fattade ingenting, det är väl inte så konstigt att må illa efter operationen, men tydligen hade jag haft väldigt snabb puls och de hade sett blod i dränaget så de ville utesluta att jag hade fått nån blödning.

Efter CT:n blev det fart. Jourläkaren sa att jag blödde nånstans ifrån och måste opereras igen. Men hon trodde att det skulle räcka med att en radiolog gick in via ljumsken och brände några kärl, så det lät inte som en så stor grej. Det var ju mitt i natten och jag undrade om det inte kunde vänta tills imorgon, men nej, det måste göras nu.

Aha, då kanske det var en ganska stor grej i alla fall. Jag var ju rätt neddrogad av all smärtlindring så jag kände inte riktigt att jag blev rädd. Däremot mer förvånad när operationssalen fylldes på med mer och mer folk, som gick in och ut och förberedde ingreppet. Jourläkaren satt vid min fotända. Jag frågade efter henne ibland, och undrade om hon inte behövde gå till andra patienter istället, det här verkade ju ta tid.

Radiologen som skulle bränna mina kärl hade visst 30 minuters inställelsetid och när han kom var klockan närmare Varför jag nu skulle ha det, men det är så jag är. Vill inte vara till besvär. Det blev ännu en natt på postop. Det var en annan patient där som ojade sig och skrek hela tiden, och jag kände mig så maktlös.

Jag tänkte nog inte så klart för jag minns att jag tyckte att det var synd att jag inte hade min mobil med mig så att jag kunde ringa Personen verkade lida väldigt mycket och vara i behov av hjälp. Jag har svårt att tro att ambulansen skulle komma till uppvakningsavdelningen om jag ringde dem, men just då var det min smartaste tanke. Dagen efter kom kirurgerna på ronden, och jag visade stolt upp min gröna tatuering på armen.

Jag sa att jag var en överlevare och hade lovat de som redan dött i sjukdomen att klara mig. Mina blodvärden sjönk allt eftersom och jag fick flera påsar blod men var för trött för att bekymra mig. Doktor Glad och hans kollegor hade ju varit där. Nån gång under dagen togs jag tydligen ner till röntgen igen. Minnesbilderna är rätt suddiga från hela den här perioden men jag har ett kort minne av att vi åker i korridorerna igen, ganska snabbt denna gång, och att sköterskan säger att jag måste opereras igen och denna gång skulle ärret öppnas och kirurgerna gå in.

Jag blödde fortfarande och de måste hitta blödningskällan. Jag har en känsla av att det var ganska många runt min säng och att vi mötte upp fler på vägen men vet inte mer än så. Jag känner att jag är vaken och att nån sticker in en kniv i min lunga, i sjukhusrestaurangen, samtidigt som några lärare från min arbetsplats står runt min säng och skriker på mig att jag inte har rapporterat in kursbetygen.

Så hade det ju naturligtvis inte gått till, men det var så jag upplevde det då. Det blev alltså en tredje natt på uppvaket, och jag har nog aldrig känt mig så maktlös som då. Jag var klarvaken hela natten och det enda jag kunde fokusera på var hur klockan gick och hur ensam jag kände mig. Dag och rum fanns inte, och jag hade ingen att prata med och hittade ingen larmknapp och ingen såg min från expeditionen hur mycket jag än vinkade och flaxade.

Jag är glad att du fortfarande är här! Jag kunde inte ta in allt som hänt och fattade ingenting, så när kirurgen kom och hämtade mig på morgonen, sist av alla, brast jag ut i gråt. Jag bara grät och grät och kunde inte sluta. Vad han menade med det förstod jag inte förrän långt efteråt. Veckan som gick minns jag inte så mycket av, mer än en jättesnäll sköterska som ibland kom in och tvättade av mig.

Jag måste poängtera att jag aldrig haft ont efter mina operationer och att smärtlindringen varit jättebra. Båda gångerna har jag haft ryggmärgsbedövning i flera dagar. Sen kanske jag såg lite skrämmande ut med alla mina slangar. Ett från lungan. Kateter med slang från den. Slang med ryggmärgsbedövning. Jag kände mig ganska fast vid min säng, även om det inte gjorde något.

Jag fick besök både av vänner och familj, men var ju svag. Jag hade absolut ingen matlust och fick med nöd och näppe i mig kalorier per dag. Ja, dietisterna räknade och försökte muta mig med allt, men det gick bara inte ner. Efter ungefär en vecka kom en sköterska med besked om att jag skulle få åka på rehabilitering på ett hem de hade avtal med. Jag var inte tillräckligt dålig för att få vara kvar, men inte tillräckligt stark för att få åka hem.

Jag blev jätteglad åt detta, och på foton från när jag spänns fast på båren för att åka bårtransport dit gjorde jag tummen upp. Det utlovades god mat, gymnastik och en lugn och skön miljö med havsutsikt. Jo tjena. Jag hade hört att det varit problem med min andning och att det där var en åtgärd man brukar göra då. Självklart hade jag inte varit i matsalen med massa lärare omkring mig, men det var svårt att sudda ut minnet och jag behövde höra vad som egentligen hänt.

Hon förklarade det jag redan fått veta, att det var en ven nära diafragman som hade blött och att när de lyckats hitta den och stoppa blödningen hade typ en liter blod i buken så var det lite strul med min andning, vilket visst inte är ovanligt vid såna ingrepp. Och då hade hon blivit inkallad att ta hand om det. Att göra ett sånt hål hade gjort att jag mådde bättre igen, men det hade såklart skett under kontrollerade former kvar i operationssalen.

Även om jag förstår att det är sant så är bilderna min hjärna konstruerade så levande för mig, liksom de som jag skulle uppleva de kommande dagarna. Återhämtning, rehab och maktlöshet Vistelsen som skulle vara rehabilitering blev en mardröm. Jag insåg ganska snabbt att jag var för dålig för att vara där. Jag var otroligt yr och kunde inte gå utan rullator. Knappt ens ta mig upp från sängen själv.

Jag hade en massa hallucinationer och kan fortfarande se pantrarna jag slogs med framför mig. Det var en hel djungel i mitt rum i min hjärna alltså och det snurrade och snurrade så fort jag försökte resa mig upp. Jag kände mig ifrågasatt av fysioterapeuten, som undrade om jag verkligen inte var bättre. Deras patienter brukade kunna gå utan rullator.

Och jag orkade inte duscha själv, och knappt ta mig till lunchrummet.

Cytostatika läkemedel

Alla andra var pigga och hade aptit och verkade trivas. Det fanns obegränsat med godsaker, mat och efterrätter och det var tydligt att fokus var på att vi skulle äta upp oss och läka i en fridfull miljö Jag gick där med min rullator och dessutom hade jag ett dränage från gallan kvar, som jag försökte dölja i en plastpåse. Jag orkade knappt äta, prata med andra och absolut inte vara med på deras dagliga promenader.

Ibland försökte jag delta i sittgympan, men bara att ta mig till den lokalen gjorde mig helt slut. Ändå var inte det det värsta. Det värsta var att det pågick ett byggarbete precis utanför mitt fönster. Och då skojar jag inte. Inte på nån byggnad i närheten utan på väggen som mitt rum var bakom.

Mitt fönster var övertäckt med plastfilm, så någon sjöutsikt var det inte tal om. Rekommendationer: Efter tidigare bröstbevarande kirurgi Mastektomi, men om strålbehandling tidigare ej har givits, så kan ett bröstbevarande ingrepp följt av strålbehandling erbjudas. Efter tidigare mastektomi Radikal excision, eventuellt följt av strålterapi om patienten är tidigare obehandlad.

I vissa fall krävs plastikkirurgiskt ingrepp. I båda fallen avstår man vanligen från axillarutrymning om detta tidigare har utförts, men sentinel node biopsi bör övervägas, framför allt om patienten tidigare inte blivit axillarutrymd. Vid inoperabelt lokoregionalt recidiv Cytostatika- eller endokrin behandling preoperativt, vid HER2-positiv tumör trastuzumab i kombination med pertuzumab , och cytostatika.

Beroende på resultat av denna behandling ställningstagande till operation alternativt strålbehandling. Fjärrmetastasering Spridd bröstcancer är med hittills tillgängliga behandlingsmodaliteter vanligen ej botbar och man kan betrakta sjukdomen som kronisk, då kontinuerlig behandling i olika intensitetsnivåer normalt krävs. Syftet med behandlingen är att få kontroll över sjukdomen och att minska symtomen.

Medianöverlevnaden är idag ca 3 år men variera kraftigt beroende på subgrupp och spridningsmönster.

Cytostatika biverkningar ögon

Hanteringen av fjärrmetastaserad bröstcancer är idag mycket avancerad då ett stort antal behandlingsmodaliteter likväl som utredningstekniker finns tillgängliga. Behandlingen innebär vanligen ett åtagande under många år där även den psykosociala delen liksom tillgänglighet och kontinuitet är av mycket stor betydelse. Behandlingen bör vanligen ske på onkologkliniker och vid ny diagnostik likväl som kraftig försämring av sjukdomen, bör patienten diskuteras på särskild rond eller möte om detta är möjligt.

Annons 1 av 3 Annons 1 av 3 Blodprover CA Flera olika serumtumörmarkörer har testats för att påvisa eller monitorera bröstcancer. Högt absolutvärde, spridning till viscera eller skelett samt förhöjt värde vid metastasdiagnosen indikerar att CA kan fungera väl för monitorering av sjukdomsutbredningen.

En falsk ökning kan dock ses efter första dosen av en ny cytostatika och provet är liksom bilddiagnostiken ej hundraprocentigt, varför en sammanvägning av patientens variabler alltid skall göras. Rutinblodprover inklusive CA bör tas liksom en biopsi av tillgänglig metastas för ny subgruppering och karakterisering av tumören. Subgrupperingen avgör behandlingsval, uppföljning och prognos samt har betydelse för vilka metastaslokaler som är vanligast.

Ett långt sjukdomsfritt intervall räknat från operationen av primärtumören innebär vanligen en bättre prognos med ett långsammare sjukdomsförlopp. Vid solitära metastaser kan lokal behandling, kirurgi eller riktad, s k stereotaktisk strålterapi, i vissa fall överväges, men vanligen efter en förbehandling med systemisk behandling.

En god respons på behandling innebär givetvis att prognosen är bättre, men även om tumören tillsynes behandlas bort till stor del under en längre tid, så rekommenderas någon form av underhållsbehandling och regelbunden uppföljning vart månad under denna period. Ökat intrakraniellt tryck kan debutera med huvudvärk och illamående samt med eller utan kräkningar. Det ökade trycket kan även orsaka krampanfall.

Det mest använda läkemedlet för att minska förhöjt intrakraniellt tryck är kortikosteroider som brukar ha god symtomlindrande effekt. Man kan även använda analgetika och antiemetika vid behov. I livets slut, då medvetandet är påverkat och patienten inte kan svälja tabletter, kan kortisonbehandlingen oftast avslutas baserat på klinisk erfarenhet.

I enstaka fall där svår huvudvärk eller täta kramper förekommer kan kortison ges intravenöst eller subkutant. För behandlingsrekommendationer, se avsnitt Påverkan är ofta generell och inte associerad till området där tumören är lokaliserad vilket kan förklaras av diffus tumörväxt som infiltrerar också till synes frisk hjärnvävnad samt masseffekt.

Kognitiva symtom kan presenteras på många olika sätt. Även konfusion kan tillstöta. Beteendeförändring eller annan kognitiv påverkan är ofta ett symtom redan vid diagnosen och kan förstärkas vid progress. Beteendeförändringen kan upplevas som mycket plågsam, ofta mer för de närstående än för patienten själv. Därför är det betydelsefullt med ett starkt och tydligt patient- och närståendestöd där man uttrycker förtrogenhet med symtombilden.

Speciellt i sent palliativt skede har patienter med gliom en något ökad risk att drabbas av ett tillstånd av konfusion. Detta kan vara stillsamt men ofta kräver det avancerad läkemedelsbehandling. Enstaka patienter blir våldsamma eller får organiskt utlösta psykoser. Detta kan vara svårbehandlat och många gånger krävs högre doser neuroleptika, ibland i kombination med sedativa.

Initialt bör man fundera över genesen. Vi känner till hjärntumören men finns ytterligare faktorer som kan behandlas, till exempel infektion, urinstämma, eller högt blodsocker vid kortisonbehandling? Beakta särskilt läkemedelsbiverkan som orsak eller förstärkande av psykiska symtom, vanligt vid kortikosteroider och antiepileptika.

Det är viktigt att påpeka att kognitiv svikt med tilltagande beteendeförändringar och konfusion är en av de största utmaningarna hos patienter med hjärntumör, och detta kan leda till situationer som kräver mycket från de närstående. Avlastning, anpassning av hemmiljön och kognitiva hjälpmedel kan underlätta.

Ibland begränsar detta symtom patientens möjlighet att vårdas i hemmet, även när det finns tillgång till avancerade medicinska och icke-medicinska insatser. Motoriska svårigheter kombinerade med kognitiva svårigheter leder till begränsningar när det gäller patientens basala aktiviteter. För motoriska symtom kan det palliativa teamet med insatser från till exempel arbetsterapeut och fysioterapeut med lämpliga hjälpmedel, underlätta vården av patienten och förbättra livskvaliteten.

Många gånger är detta en naturlig del i döendeprocessen men man behöver göra en individuell bedömning av orsak och åtgärd. Det finns dock omfattande kunskap och erfarenhet som visar att det är medicinskt utsiktslöst och i vissa fall skadligt att ge nutrition till en patient i livets slutskede, då patienten är kognitivt påverkad och medvetandesänkt 91a6eccdaaaeffd