Smetig nekros och torr nekros

Om odlingen av potatis och tomater skyddas mot sådana skadegörare skulle produktionskapaciteten upprätthållas och dessutom skulle jordbruksproduktionen öka. Skyddsåtgärder mot införsel av skadegörare till en medlemsstats territorium skulle endast ha begränsad effekt om inte sådana skadegörare samtidigt och metodiskt bekämpades inom hela gemenskapen och hindrades från att sprida sig.

En av skadegörarna på potatis och tomat är Ralstonia solanacearum Smith Yabuuchi m. Sjukdomar som orsakats av denna sjukdomsalstrande organism har brutit ut i några delar av gemenskapen, och det existerar fortfarande några begränsade smittkällor. Det föreligger en avsevärd risk för odlingen av potatis och tomater i hela gemenskapen om effektiva åtgärder inte vidtas med avseende på dessa grödor för att lokalisera denna skadegörare och avgöra dess utbredning, för att förhindra dess förekomst och spridning samt, om den påträffas, för att förhindra dess spridning och bekämpa den i syfte att utrota den.

För att säkerställa detta måste vissa åtgärder vidtas inom gemenskapen. Sådana åtgärder måste anmälas till de andra medlemsstaterna och till kommissionen. Åtgärderna måste beakta att systematiska officiella undersökningar är nödvändiga för att lokalisera den sjukdomsalstrande organismen. Sådana undersökningar bör omfatta besiktningar och där så är lämpligt stickprovskontroller och test, eftersom sjukdomen under vissa miljömässiga omständigheter kan förbli latent och obemärkt både i potatisens förökningsmaterial och i lagrade potatisknölar.

Spridningen av den sjukdomsalstrande organismen inom förökningsmaterialet är inte den viktigaste faktorn, men eftersom den sjukdomsalstrande organismen kan spridas med ytvatten och genom vissa besläktade vilda växter av familjen Solanaceae, utgör bevattning av potatis- och tomatgrödor med angripet vatten en smittorisk för sådana grödor. Den sjukdomsalstrande organismen kan också övervintra i självsådda övervintrade potatis- och tomatplantor, och dessa kan utgöra en smittkälla då de för över smittan från en odlingssäsong till nästa.

Den sjukdomsalstrande organismen sprids också genom att potatisplantor angrips vid kontakt med smittad potatis och vid kontakt med utrustning för sättning, upptagning och hantering eller med transport- och lagringsbehållare som har angripits av skadegöraren vid tidigare kontakt med smittad potatis. Spridningen av den sjukdomsalstrande organismen kan minskas eller förhindras genom desinfektion av sådana föremål.

Varje angrepp på utsädespotatis innebär en stor risk för att den sjukdomsalstrande organismen sprids. Utsädespotatisens latenta smitta utgör på liknande sätt en stor risk för att den sjukdomsalstrande organismen sprids, och detta kan förhindras genom användning av utsädespotatis som har producerats i ett officiellt godkänt program, där utsädespotatis har testats och konstaterats vara fri från smitta.

Den nuvarande kunskapen om de biologiska och epidemiologiska egenskaperna hos Ralstonia solanacearum Smith Yabuuchi m. Förbättringar av testprocedurerna förväntas också mot bakgrund av ytterligare forskning, särskilt kring testmetodernas sensibilitet och noggrannhet, för att optimala testmetoder skall kunna väljas ut och standardiseras. För att närmare kunna besluta om dessa allmänna åtgärder, liksom om de strängare eller ytterligare åtgärder som medlemsstaterna vidtar för att förhindra att den sjukdomsalstrande organismen förs in till deras territorium, är det önskvärt att medlemsstaterna samarbetar nära med kommissionen inom Ständiga kommittén för växtskydd nedan kallad kommittén.

Artikel 1 Detta direktiv rör de åtgärder som i medlemsstaterna skall vidtas mot Ralstonia solanacearum Smith Yabuuchi m. Artikel 2 1. Medlemsstaterna skall varje år genomföra systematiska officiella undersökningar för att kontrollera förekomst av skadegöraren på det förtecknade växtmaterialet med ursprung i deras territorium. För att identifiera andra möjliga smittkällor som hotar produktionen av det förtecknade växtmaterialet skall medlemsstaterna göra en riskbedömning och, om ingen risk för spridning av skadegöraren har konstaterats under den bedömningen skall de, i produktionsområdena för det förtecknade växtmaterialet, genomföra riktade officiella undersökningar för att kontrollera förekomst av skadegöraren på andra växter än det förtecknade växtmaterialet, även på vilda värdväxter av familjen Solanaceae samt på ytvatten som används för bevattning eller duschning av det förtecknade växtmaterialet och på flytande avfall som släpps ut från anläggningar för industriell bearbetning eller förpackning där det förtecknade växtmaterialet hanteras och som används för bevattning och duschning av det förtecknade växtmaterialet.

Omfattningen av dessa riktade undersökningar skall bestämmas med beaktande av den konstaterade risken. Medlemsstaterna kan också utföra officiella undersökningar för att kontrollera förekomst av skadegöraren på annat material, t. Förbandstyper Alginater Alginatförband används till vätskande och blödande sår. Förbanden tillverkas av alger som suger upp vätska.

Förbandet bildar en gel i kontakt med sårvätska och är lätt att avlägsna. Gelbildande förband Gelbildande förband är ett högabsorberande förband som används till sår som vätskar eller blöder, svårläkta sår, exempelvis fot-eller bensår och trycksår och läggs på torrt. Förbandet suger upp vätska vertikalt, vilket förhindrar uppluckring av sårkanterna.

Förbandet bildar en gel, vilket ger en fuktig sårmiljö, gör det skonsamt mot såret och gör det lätt att avlägsna. Hydrofiberförband kan också förfuktas med natriumklorid och användas för att exempelvis hålla blottlagda senor fuktiga. Hydrogeler Hydrogeler håller såret fuktigt, är ofta smärtlindrande och har också en upprensande förmåga på fibrinbeläggningar och nekroser.

Man bör inte ta för mycket gel så att den sprids till omkringliggande hud och därmed luckrar upp den. Kombineras vid behov med ett bra hudskydd runt såret för att för att minska risken alternativt behandla uppkommen fuktskada på huden. Hydrokolloidala förband Hydrokolloidala förband är tättslutande och skapar en fuktighetsbevarande sårmiljö vilket underlättar upplösning av fibrinbeläggningar och nekroser.

Förbandet passar till trycksår, fibrinbelagda eller nekrotiska sår, bensår och lätt vätskande sår. Det kan sitta på ett par dagar, upp till en vecka, och har ofta en smärtlindrande effekt. Vid fotsår hos personer med diabetes och infekterade sår, där såren kräver täta inspektioner, används denna typ av förband restriktivt. Försiktighet krävs vid skör hud. Polyuretanskum Polyuretanskumförband absorberar vätska och håller den kvar i förbandet, vilket minskar risken för uppluckring av omkringliggande hud men behåller fukten i såret.

Förbandet passar för lätt till måttligt och i vissa fall rikligt vätskande sår och kan kombineras med hydrogeler. Olika polyuretanskumförband har olika absorbtionsförmåga. En del polyuretanskumförband innehåller skonsamma antiseptiska medel. Polyuretanskumförband med silikonyta minskar smärta vid förbandsbyten.

Kan användas som fixering. Tillåter passage av fukt. Filmer med häftämne kan ge mekanisk skada på omgivande hud vid avlägsnandet. Det finns även en variant med silikonyta som är mer skonsam för huden. Sårbäddsskydd Sårbäddsskydd används ibland närmast såret för att skydda granulationsytan. Sårbäddsskyddet ser ut som ett nät och är antingen gjort av silikon eller behandlat med salva för att minska risken för att täckförband ska fastna i såret.

Vätskande sår som inte läker

Flickan lades in och behandlades med cefuroxim intravenöst under 5 dygn. De första dagarna gavs paracetamol som smärtlindring. Torra hudområden behandlades med vaselin och hudveck med kräm Daktacort. Hon förbättrades snabbt och kunde skrivas ut efter 6 vårddygn. Vid återbesök på hudmottagning efter 10 dagar mådde hon bra, men uppvisade en måttlig seborroisk dermatit i hårbotten och ansiktet.

Kommentar: Denna patient utgör ett klassiskt fall av SSSS hos det lilla barnet med uttalad svullnad och rodnad, som började i ansiktet och sedan spred sig till framför allt hudveck. Flickan hade inte feber, men var gnällig, troligen beroende på smärtan i huden. Fall 2 Figur 2. En tidigare väsentligen frisk 4-årig flicka hade sedan 1 dygn utvecklat rodnade, smetiga hudförändringar runt ögon och mun.

Vid ankomsten till akutmottagningen var flickan afebril men smärtpåverkad. Förutom förändringar i ansiktet hade hon smärtande rodnader på hals, i axiller, ljumskar och flanker. CRP var 8. Flickan lades in och behandlades med cefuroxim intravenöst samt smärtstillande. Torra hudområden behandlades med vaselin.

Flickan skrevs ut efter 5 dygn med fortsatt peroral antibiotikabehandling i sammanlagt 10 dygn. Vid återbesök på hudmottagning efter 12 dagar sågs lätt fjällande hud på händer och fötter, men status var i övrigt utan anmärkning. Fall 3 Figur 3. En 17 månader gammal, tidigare frisk flicka hade 2 dygn före inläggningen insjuknat med rodnad runt munnen och i axillerna.

Vätskande sår som inte läker

På akutmottagningen uppvisade hon rodnad runt ögon och mun samt på stora delar av kroppen, framför allt i hudvecken med erytem och ytlig blåsbildning. Hon hade ingen feber och var cirkulatoriskt och respiratoriskt stabil. Inom några timmar försämrades hon kraftigt med tilltagande svår smärta och överfördes därför till intensivvårdsavdelning för adekvat smärtbehandling samt vätske- och infektionsbehandling.

Smärtlindring gavs med kontinuerlig morfininfusion, och hon fick också kompletterande sedering. Hon försågs med ventrikelsond, perifer infart och artärnål. Hon fick lokalbehandling med vaselin över engagerade hudområden, som i stort sett fanns över hela kroppen. Under vårdtiden hade hon hela tiden god diures och var cirkulatoriskt i gott skick.

Hon spontanandades bra utan andningsstöd, trots stigande behov av tung smärtlindring och sedering samt behov av ytterligare anestetika mot procedursmärta vid bla omläggningar och hudvård.

Varför inte alsolsprit på sår?

På 5:e dygnet efter ankomsten till intensivvårdsavdelningen försämrades hon emellertid med tilltagande andningspåverkan, takypné och uppenbara syresättningssvårigheter, varför respiratorbehandling inleddes. Hon blev också högfebril med stigande CRP. Röntgenologiskt sågs inga tecken på pneumoni, men efter odling byttes infektionsbehandling från cefuroxim till vankomycin och meropenem för att täcka infektionsfokus utanför huden.

Under de närmaste följande dygnen förbättrades allmäntillstånd och hudstatus snabbt. Hon behandlades aktivt med urvätskning med hjälp av små diuretikadoser och minskad vätsketillförsel. Febern avtog, och CRP sjönk. Efter 4 dygn kunde hon extuberas och överflyttas till vanlig vårdavdelning. Hon utskrevs frisk till hemmet efter 17 dagars vårdtid.

Kommentar: Här beskrivs ett fall av uttalat SSSS med komplikationer som föranledde 9 dagars intensivvård. Inledningsvis dominerades bilden av en omfattande smärtproblematik, vilken krävde tung kombinerad behandling.