Vilken sjukdom dog drottning kristina av

När Kristina tilldelats regalierna trädde en härold fram och utropade: "Nu är drotning Christina Crönter Konung öfuer Swea och Götha Landom och dess Underliggiande Provincier, och ingen annan". Kristina åkte i triumfvagn till slottet med kronan på huvudet och äpplet och spiran i händerna. Under uttåget kastade räntmästeraren silvermynt till folket och skott avlossades från örlogsskepp på strömmen.

På kvällen hölls kröningsfest både på slottet Tre Kronor och ute i staden. På Stortorget serverades en helstekt s. Folket drack och slagsmål utbröt. En natt "funnos döde människor, ihjälslagne på gatorna här och där till 10 stycken", skrev en präst från Västergötland, som också var riksdagsman. De ofrälse stånden protesterade mot adelns privilegier och mot godsavsöndringen.

Hon gillade vissa av de ofrälses yrkanden, men tillkännagav vid ett sammanträde med ett utskott av de ofrälse att en reduktion var omöjlig. Hon förklarade sig emellertid villig att enskilt mottaga deras protest mot godsavsöndringen och deras yrkanden i övrigt. De sociala missförhållandena försämrades snabbt under Kristinas regeringstid. Genom förläningar och frälseköp växte adelns jord så pass mycket att den slutligen utgjorde mer än halva riket.

En ny adelsman i veckan var det ungefärliga medeltalet. Bland de många personer som adlades fanns Kristinas egen hovskräddare, som fick namnet Leijoncrona. Antalet grevliga och friherrliga ätter växte till sex gånger så många som förut. Alla nya innehavare av sådana värdigheter skulle förses med grev- och friherrskap. Det blev ett sådant förlänande att drottningen till slut inte kunde hålla reda på vilka gods som blivit bortskänkta och vilka som kronan ännu hade kvar.

Hon måste för säkerhets skull sätta ut i gåvobreven om godsen: "Såvida de ingom androm av Oss för detta bebrevade [genom förläningsbrev bortskänkta] äro. År hölls den principiellt viktiga processen mot Olof Månsson , som slutade med en mild dom. Vintern gav hon order om att den påbörjade häxprocessen i den svenska provinsen Bremen-Verden i Tyskland skulle upphöra för att den inte skulle utveckla sig till en massprocess.

Det förekom dock dödsstraff även vid trolldomsfall under denna tid. År hade två gamla kvinnor från Umeå erkänt att de rest till Blåkulla och använt trollkatter för att mjölka andras kor och dömts till döden enligt Bibelns text "du skall inte låta en trollkona leva"; då Hovrätten, som befäst domen till halshuggning med efterföljande bål refererade målet för Kristina godkände hon dödsdomen.

År dömdes också en kvinna från Lit i Jämtland till döden för att ha dödat boskap med magi. Vill bli katolik [ redigera redigera wikitext ] Gulddukat med drottning Kristinas bild, Det var nära att drottningen samma år gjort allvar av sin tronavsägelse.

Drottning kristina familj

Hon framställde sin avsikt i rådet och lät endast med svårighet förmå sig att återta sitt beslut. Ett nytt motiv hade tillkommit. Redan som barn hade Kristina, enligt egen utsago, fattat motvilja mot den stränga ortodox-lutherska religionsundervisningen. Hon hade aldrig varit "lutheran", skrev hon på äldre dagar. Längre fram hade hon under studiet av olika religionsformer bildat sig en religion efter eget huvud, tills hon under umgänget med katoliker, såsom Pierre Chanut och René Descartes , mer och mer drogs till katolicismen.

Redan anförtrodde hon sig till det portugisiska sändebudets biktfader Macedo och lät honom i hemlighet avvika ur landet för att hos jesuiternas ordensgeneral i Rom utverka att ett par ordensbröder skickades till henne. Två jesuiter, Casati och Malines, ankom under förklädnad följande år.

Drottning kristina död

Efter upprepade samtal röjde hon slutligen för dem sin avsikt att bli katolik. Ett par främlingar invigdes snart i hennes planer. Kristinas hälsa hade länge varit vacklande. En fransk läkare, Pierre Bourdelot , som kom till Sverige , lyckades rädda hennes liv under ett sjukdomsanfall, och fick ta del av hennes hemlighet.

Längre fram under år ankom till Sverige en ännu mer betydande representant för de katolska intressena, det spanska sändebudet don Antonio Pimentel , och genom honom kom Kristina i förbindelse med Spaniens kung Filip IV. Utrikespolitik och ekonomi [ redigera redigera wikitext ] De ännu så länge hemliga katolska sympatierna började få inverkan på den svenska utrikespolitiken.

Sverige förordade sålunda bland annat valet av ärkehertig Ferdinand till romersk kung och levde därigenom inte upp till de protestantiska ständernas förväntningar i de tyska staterna. Andra förhållanden bidrog till att göra ställningen under de sista regeringsåren ohållbar. Statens ekonomi var i oordning, godsavsöndringen till adeln fortsatte även efter och utgifterna för hovhållningen flerfaldigades under de sista åren.

Grunderna för den tidens svenska budget rubbades, och man tvingades ta till allt fler kortsiktiga åtgärder som lån, anvisningar på ett kommande års inkomster och indragning av löner och anslag. Så var situationen när hovet på grund av en farsot i Stockholm hösten flyttade till Uppsala. En av tre bevarade kopior på Riksarkivet.

Drottning Kristina till häst, målning av Sébastien Bourdon från Kristinas bild bland nio svenska monarker på en vägg på Stockholms slott. Kristina hade under flera års tid övervägt att abdikera och skälen därtill var flera. Hennes egen motivering att hon som kvinna inte kunde leda armén i fält ansåg riksdrotsen Per Brahe vara ett svepskäl. Ständerna sammankallades till början av maj, och Kristina sysselsatte sig med frågan om sitt blivande underhåll.

Den 1 juni daterades såväl hennes egen avsägelseakt som ständernas underhållsrecess. Hon förbehöll sig bland annat full suveränitet för sin person och domsrätt över sitt hovfolk samt befriades från ansvar för den skuld som riket under hennes tid kunde ha råkat i. Till underhållsländer bestämdes Norrköpings stad och slott, Ösel , Gotland och Öland , de tyska orterna Poel och Neukloster , Wolgast samt de så kallade taffelgodsen i Pommern.

Drottningen hade rätt att tillsätta domare och ämbetsmän , även de kyrkliga, samt av underhållsländerna uppbära inkomsterna, som beräknades till omkring riksdaler. Vid hennes död skulle länderna återfalla till Sveriges krona, och hon fick inte sälja bort delar av dessa landområden. Den 6 juni skedde avsägelseceremonin på Uppsala slott och samma dag kröntes Karl X Gustav.

Kristina efter abdikationen [ redigera redigera wikitext ] Kristina lämnade Uppsala dagen efter att hon avsagt sig tronen. Ett skepp låg redo att föra henne till kontinenten, men hon föredrog landvägen. Redan året innan hade hon sänt iväg ett antal tapetserier, konstföremål, böcker, handskrifter med mera. Men hon lämnade kvar bland annat ett ganska stort antal tavlor.

Hennes sista natt i Sverige blev när hon övernattade på Halmstads slott en förhöstnatt Här packades hennes konstföremål och böcker upp. Efter en kort tid började hon sälja och pantsätta dyrbarheter för att få pengar till löpande behov. Mot slutet av året begav hon sig till Bryssel och avlade där julnatten sin katolska trosbekännelse i hemlighet.

Under ett år stannade hon i Bryssel, där det blev uppenbart att hennes ekonomi inte var stabil. Hennes frispråkighet väckte anstöt hos flera uppsatta män inom kyrkan och hovet, och anonyma pamfletter gentemot hennes person började spridas. Hon hade ännu inte heller fått tillträde till Rom, då detta krävde en offentlig avsägelse av den lutherska tron, vilket i sin tur drastiskt skulle minska chanserna att få det apanage från Sverige hon hade blivit lovad vid abdikationen.

Han och Kristina kände varandra sedan tidigare. Den spanske kungen försökte få påven att bereda henne ett värdigt mottagande, men denne krävde en offentlig övergång till katolska kyrkan. Kristina dröjde med detta så länge hon hade hopp om att få sitt underhåll från Sverige ordnat på ett mera tillfredsställande sätt.

På hösten bröt hon omsider upp från Bryssel, och avlade den 3 november i Innsbruck offentligen sin katolska trosbekännelse. Därefter reste hon till Italien. Kristina i Rom [ redigera redigera wikitext ] Kristina emottas i Paris av stadens representanter. Samtida kolorerat kopparstick. I slutet av anlände Kristina till Rom, höll där 23 13 december sitt högtidliga intåg och antog nu de nya namnen Maria Alexandra, men som namnteckning fortsatte hon att skriva Christina Alexandra.

Hon slog sig tills vidare ned i Palazzo Farnese. Vid sin ankomst till Rom hade hon bland många andra även gjort bekantskap med kardinalen Decio Azzolino , en begåvad och inflytelserik kyrkopolitiker. Det sägs att han blev den ende man som Kristina verkligen älskat. I korrespondens som finns bevarad avslöjar hon en passionerad kärlek till honom.

Han blev också hennes rådgivare, reformerade hennes hov och skapade en viss reda i hennes ekonomi. Hennes frispråkighet väckte anstöt inom ledningen för den katolska kyrkan. Man hade drömt om en rik gäst som skulle strö guld omkring sig, och drottningens penningbekymmer blev snart en känd sak. Hon omgav sig med ett litet hov som valts ut utan tillräcklig noggrannhet och som snart blev en skandal i Rom.

Den nära förbindelsen med Spanien avbröts och hon vände istället sina blickar emot Frankrike. Kristina begav sig till Frankrike och fick där ett lysande mottagande. Den snillrika, excentriska kvinnan med sin skarpa tunga och sina fria fasoner väckte stort uppseende. Man häpnade över hennes manliga vana att vräka sig i stolar och i kungens och hela hovets närvaro kasta upp benen över stolskarmarna.

Utan att bry sig om sällskapet intog hon ställningar som franska memoarförfattarinnor måste beteckna såsom "knappast anständiga" — men man fann hennes uppträdande på samma gång högst pittoreskt. En av hovets mest berömda damer, en nära släkting till kungen, tyckte att Kristina mest liknade "en vacker liten pojke" eller "en slarvig zigenerska, som råkade ha icke fullt så mörk hy, som man skulle ha väntat".

Kardinalen tycktes gynna dessa planer, men det var antagligen endast för syns skull. Hon återvände till Italien, men uppträdde åter i Frankrike, denna gång föga välkommen. Hon fick slå sig ned i Fontainebleau , och fortsatte att planera intagandet av Neapel. Hennes förste hovstallmästare Gian Rinaldo Monaldesco var dock bördig från Neapel och hade spionerat och i smyg öppnat hennes brev.

Under sina år vid makten gynnade Kristina landets adel genom omfattande godsdonationer, något som bland annat Axel Oxenstierna betraktade som bra ekonomisk politik. Kristina fick besök av många av samtidens lärda personer. Mest känd är den franske filosofen René Descartes som emellertid drabbades av lunginflammation under sin vistelse i det vinterkalla Stockholm och dog 11 februari Under Kristinas tid blev det svenska hovet en av Europas samlingspunkter för vetenskapspersoner, konstnärer och författare.

Men Kristina ville antagligen aldrig vara regent. Hon ville istället syssla med annat som hon var mer intresserad av och leva ett liv där hon inte stod i fokus med allt hon gjorde.

Drottning kristina barn

År , efter tio år som Sveriges drottning, avsade hon sig kronan och abdikerade till förmån för Karl X Gustav som hon utsett till sin efterträdare. Under denna tillfriskningstid erhöll Kristina från den bekanta stjerntydaren Voigt i Stade ett bref, skrifvet i September Han yttrade deri, att de tre första månaderna af året hotade drottningen med stora faror. Dock, enligt alla anledningar, hoppades han, att Gud skulle nådigt rädda hennes majestät.

I kanten har Kristina tecknat följande anvisning till svar: säg, att jag länge hyst stor aktning för hans insigter; att jag också denna gång funnit hans förutsägelse alltför sann; och att Gud verkeligen räddat mig. Uppgiften om detta besynnerliga sammanträffande grundar sig icke på lösa rykten utan på verkliga handlingar; ehuru några misstänka, att Galdenblad förfalskat dem, medelst ändrad datering.

Eljest kringfördes äfven ett annat rykte i samma väg. Kristina hade låtit efter ny och egen uppfinning göra sig en drägt af silfverduk med prydnader och stickerier af guld. Julafton profvade hon den för första gången och gick derunder länge och stillatigande fram och tillbaka i rummet. Slutligen vände hon sig till en närvarande flicka vid namn Julia, hvilken också för sina spådomsförsök kallades Sibyllan.

Säg mig, sade drottningen, när tror du, att jag ämnar begagna denna klädning? Flickan teg; men drottningen var envis, och slutligen sade den lilla Sibyllan: eders majestät tänker innan kort blifva begrafven i denna drägt. Men vi måste lemna det i Guds hand; liksom alla andra skall också jag en gång vandra hädan. Och detta skedde snart nog.

Den tredje April klockan nio eftermiddagen fick drottningen ett nytt och häftigare anfall af rosfebern. Anledningen dertill har af de flesta blifvit med tystnad förbigången; men af några, [ ]ehuru mindre trovärdiga, författare uppgifven, och det på följande sätt. I Kristinas hof umgicks abbé Vanini, en lättfärdig och ytterst samvetslös menniska. En afton företog han sig i drottningens palats och midt öfver hennes rum ett våldsamt och oanständigt uppträde mot en i hennes tjenst varande ung qvinna.

Saken kom med bullret genast för drottningens öron. Hon blef ytterst uppbragt öfver brottet, öfver djerfheten, öfver sidvördnaden mot henne sjelf och slutligen öfver den uteblifna hämnden; ty vid underrättelsen om Kristinas vrede rymde brottslingen undan. Denna häftiga sinnesrörelse skall hafva föranledt sjukdomens förnyade utbrott.