Blödning efter borttagning av polyp i tarmen

För vägledning i bedömning, se WHO 42c5d9e2-dd9c-4d7b-9dd0bcecd Hyperplastiska polyper. Numera finns bara två subtyper, gobletcellsrik hyperpastisk polyp mest frekvent förekommande i distala kolon och mikrovesikulär hyperplastisk polyp spridd i hela kolon och rektum men mest i distala kolon. Den kliniska nyttan av dessa undergrupper är mycket begränsad.

Varför får man polyper i tarmen

Dessa definieras histologiskt genom att de uppvisar sågtandsmönster samt otvetydigt har en eller flera av följande kriterier i någon krypta: horisontell växt längs med muscularis mucosae L-formationer eller inverterade T-formationer, dvs. Dysplasi i serrata lesioner graderas inte, utan det anges bara om det finns eller inte, i enlighet med senaste WHO-klassifikationen.

Bakgrunden till detta är att reproducerbarheten är låg vid gradering av dysplasi vid SSL. Ibland är dysplasin endast subtil och i dessa fall kan man ha nytta av immunhistokemisk färgning med MLH1 som tilläggsanalys. Bortfall av MLH1 i epitelceller som är misstänkta för dysplasi kan stärka dysplasimisstanken febebfa5-db6d5bd6bb Vidare kan SSL vara del av tillståndet serrat polypos, som karakteriseras av multipla serrata lesioner i kolon och rektum och innebär en ökad risk för tjock- och ändtarmscancer.

Däremot ses ingen manifestation av denna polypos i övre gastrointestinalkanalen eller utanför kolorektum.

Polyper i tarmen symtom

Etiologin till denna polypos är okänd. Traditionellt serrata sågtandade adenom är vanligast i vänsterkolon och rektum. De uppvisar en komplex arkitektur, tubulovillöst, filiformt. Cellerna har riklig cytoplasma som är kraftigt eosinofil. Vidare ser man ofta ektopiska kryptfoci och knoppformationer. Gobletceller kan vara en framträdande komponent i dessa.

Det finns ingen säker konsensus för dysplasi-bedömning och tills vidare graderas dessa i hög- eller låggradig dysplasi på samma sätt som traditionella adenom. Konventionella adenom besvaras med subklassifikation i tubulära, tubulovillösa eller villösa, och med gradering av dysplasi i låggradig eller höggradig.

Hela kostnad—nyttaberäkningen av tjock- och ändtarmscancerscreening baseras på att koloskopin görs med god kvalitet. Expandera DT-kolografi rekommenderas dock som kompletterande undersökning efter en inkomplett koloskopi, helst i direkt anslutning till koloskopin.

Hyperplastisk polyp

Metoden är dock inte accepterad som screeningmetod för tjock- och ändtarmscancer, varken i Sverige eller internationellt. Sensitiviteten och specificiteten är hög när det gäller att upptäcka respektive utesluta tjock- och ändtarmscancer. Vad gäller cancerförstadier sjunker specificiteten relativt mycket vid polyper som är mindre än 1 cm och framför allt flacka polyper, särskilt sessila serrata adenom.

Om man använder röntgen som primär screening blir stråldosen på populationsbasis relativ hög även om den individuella dosen är relativ låg. Laxering behövs även för radiologin även om metoden i flera studier har visat sig vara mer tolerabel, dock har man hittills inte kunnat visa att detta är förknippat med ett ökat deltagande i screening. Med DT-kolografi får man också en del information om andra bukorgan och andelen incidenta fynd är hög, vilket driver kostnaderna utan att studier har kunnat visa att det är relaterat till en sänkt dödlighet i andra tumörer.

I samband med åtgärder är det alltid möjligt att det uppkommer en blödning i operationsområdet och detta kan inte alltid undvikas trots att åtgärden genomförs på korrekt sätt. Eftersom åtgärden var motiverad och dess genomförande korrekt, och dess följder trots detta inte kunde undvikas, är det inte frågan om en ersättningsgill patientskada.

Den ena polypen avlägsnades genom diatermi bränning och den andra genom avsnörning. Samma kväll fick patienten kraftiga magsmärtor. Man konstaterade ett hål i tarmen som korrigerades i en jouroperation. Patienten var på sjukhus ungefär en vecka efter korrigeringen av tarmskadan. Endoskopin av slemhinnan och borttagningen av polyperna var en medicinskt motiverad åtgärd.

Missbildningar i tjocktarmens slemhinna är förknippade med risk för elakartade tumörer och därför måste missbildningar ibland kontrolleras och avlägsnas.