Hur påverkar fullmånen kroppen

Det har gjorts en rad studier genom åren där en del visar att det finns ett samband mellan sömnsvårigheter och fullmåne, medan andra studier inte visar på något sådant samband. Men det finns olika falanger som hävdar det ena och det andra, säger sömnforskaren Torbjörn Åkerstedt. I en schweizisk studie från konstaterade forskarna att försökspersonerna tog fem minuter längre på sig att somna och sov 20 minuter mindre jämfört med en natt då det inte var fullmåne.

En annan studie från visade ett samband mellan fullmåne och försämrad sömnkvalitet, till exempel djupsömn, insomningstid och total sömntid. Månljuset i sig kunde uteslutas som orsak eftersom studien genomfördes under kontrollerade förhållanden. Sen tror de att de beror på fullmånen, säger Torbjörn Åkerstedt. Påverkar månens dragningskraft?

Fullmåne sömn forskning

En teori kring att sömnen skulle påverkas av fullmånen är att vattnet i våra kroppar skulle påverkas på samma sätt som tidvattnet av månens gravitationskraft. Men den teorin bedömer Torbjörn Åkerstedt som väldigt osannolik. Månens dragningskraft påverkar inte heller vattnet i sjöar och mindre innanhav. I så fall skulle även sjöar sjunka och stiga som havet.

En självklar källa till förundran, observation och spekulation. Redan för trettiotusen år sedan ristade stenåldersfolket från Aurignac-kulturen in månens faser på benbitar. Astronomins måne Med månen har vi en lång gemensam historia. För 4,5 miljarder år sedan kolliderade den unga jorden med en okänd planet av Mars storlek.

Den okända kallas Theia efter modern till den grekiska mytologins mångudinna Selene. Theia blev väsentligen till småsten och jorden skadades svårt. Delar av jorden och resterna av Theia bildade en ring runt jorden, ungefär som Saturnus ter sig i dag. Med tiden kondenserades stenskravlet allt mer, till dess att månen formats. Ett avgörande steg i studiet av månen togs vintern Från kampanilen på en av Venedigs många kyrkor riktade Gali­leo Galilei sitt teleskop mot månen.

Fullmåne huvudvärk

De teckningar han året därpå publicerade i »Sidereus Nuncius« kom att revolutionera astronomin. Det han såg var inte den perfekt släta sfär som Aristoteles postulerat. Tvärtom var månens yta synnerligen oregel­bunden. Galileos månobservationer var en del i den stora västerländska kampen mellan vetenskap och religion. När Victor Hugo besökte observatoriet i Paris blev han illa berörd.

Månen framstod som en okänd och kall värld upphängd i den absoluta tomheten. Vad Hugo antydde var ett universum alldeles utan Gud. Något avlägset, kyligt och mätbart, till skillnad från den mystik som under romantiken omgärdat månen. Caspar David Friedrichs berömda målning »Två män betraktar månen« representerar förvisso en helt annan hållning till månen.

Månen i kulturen En nyligen avslutad utställning på konstmuseet Louisiana, »Månen — fra den indre verden til det ydre rum«, gav en exposé över månen i konsten. Där fanns de trols­ka bilderna från romantiken, men också månen i surrealismen. Astronomi var en viktig inspirationskälla, inte minst i relation till den ursprungliga konst många av surrealisterna tog intryck av.

Ett exempel bland många är Max Ernsts fascinerande skulptur »Moonmad« t h. Månen har sin givna plats också i litteraturen. Atterbom kallade med en pregnant formulering månen för »saknadens väninna och kärlekens vän«. Vid sidan av sensuell och romantisk poesi torde månens främsta litterära hemvist vara science fiction-genren.

Ett av de tidigaste verken i den traditionen är Plutarchos »De facie quae in orbe lunae apparet« från det första århundradet. Boken är dels en sammanfattning av den samtida kunskapen om månen, dels en spekulativ skildring av de varelser som lever på månen. I slutet av sjuttonhundratalet skrev Rudolf Erich Raspe om »Baron von Münchhausens sällsamma resor och äventyr till vatten och lands«.

Inspirerad av bröderna Montgolfiers varmluftsballong lät Raspe baronen delta i en expedition till månen där han stilenligt råkade i klistret sedan kungen surnat till och anklagat honom för att ha en otillbörlig relation med drottningen. Med dessa bägge verk inleddes den moderna epoken i sf-litteraturen om månen.

Myt och folktro I de flesta antika kulturer var månen en del av mytologin; som gudom, budbärare, symbol för gott eller ont, för död och återfödelse. Detta spelar in på mängder av havslevande djur, framförallt i strandnära områden. I en ny studie har en grupp amerikanska forskare lyckats hitta ett mönster som dock varken verkar ha att göra med månljuset eller tidvattnet att göra och som kanske kan klassas som något mellanting mellan vetenskap och myt.

Nämligen att det sker mer hajattacker under fullmånen än andra tider på månaden.

Mår dåligt fullmåne

Genom att titta på över femtio år av statistik har forskarna kunnat peka på ett samband mellan fullmåne och att människor blir bitna av hajar i högre utsträckning. Det är första gången man kunnat göra denna koppling och forskarna hoppas nu att resultatet ska kunna användas för att minimera risken för olyckor.

Kruxet är att ingen tycks förstå varför, bara att det finns ett samband i statistiken. Forskarna i hajstudien tror att det kanske snarare är människans beteende som påverkar statistiken än månens krafter.