Glasbit i foten barn

Flera av föräldrarna har kontaktat kommunen och rapporterat att de hittat glasbitar i plaskdammen och i måndags eftermiddag stängdes den av för att tömmas, städas och sedan fyllas med vatten igen. Plaskdammen i Östervångsparken ingår inte i parkavdelningens jourtjänstgöring på helgerna, men enhetschef Anna Lindgren säger att personalen kollar över dammar och fontäner varje vardagsmorgon.

Enligt henne har det inte tidigare förekommit några problem med glaskross i plaskdammen i Östervångsparken. Däremot hittades glasskärvor i den nya hundrastgården i Parken förra veckan, redan innan den hunnit invigas. Även i skaterampen finns det ibland glaskross. Som förälder får man själv kolla att det är okej innan man låter sitt barn leka där, säger Anna Lindgren.

Men om det finns stora glasbitar borde man kanske plocka bort dem även på helgen, säger Therese Fridh. Hitta ditt personliga flöde med ämnen och skribenter du följer under Mitt konto Följer. Insändare och debatt. Skicka insändare. Hem och bostad. Baskomponenterna i dessa riktlinjer är regelbundna inspektioner av individernas fötter i samband med återkommande besök.

Patienter är ofta omedvetna om sitt känselbortfall. Patient skall lära sig sambandet mellan nedsatt känsel och ett sårs uppkomst. Lärandet inriktas framför allt på:.

Vätskande sår som inte läker

Dagligen inspektera sina fötter och skor samt överväga rekommendation om temperaturmätning för att upptäcka tidigt tecken på inflammation som inte kan upptäckas på utsidan. Vid minsta hudförändring eller tecken på inflammation vid temperaturmätning som kvarstår efter 3 dagar, ta kontakt med vårdgivare.

Som grupp 3 därutöver med utgångspunkt från aktuell fotproblematik. Få individen att integrera och acceptera behandling av fotkomplikationer, t ex ortopedtekniska hjälpmedel, smärtlindring så länge tillståndet pågår. Vid besöken utförs värdering av förekomst av perifer nervskada, kärlsjukdom respektive tecken på hudpatologi.

Diabetiker med pågående fotsår, oavsett neuropati, kärlsjukdom, grav osteoarteropati eller smärtsyndrom, bör skötas i samarbete med diabetesfotteam. En väsentlig komponent i den preventiva strategin är att förse patienten med råd avseende egenvård av fötterna när det gäller hygien, inspektion av fötterna, personlig hygien samt adekvat skoförsörjning både inomhus och utomhus.

Notera och rapportera tecken på inflammation som inte försvunnit inom tre dagar. Detta kan vara början till begynnande sårutveckling. Använd skor med god passform. Byt gärna skor flera gånger om dagen. Använd inte skor en längre sammanhängande tid. Inspektera skornas insidor efter oregelbundenheter och trasiga sömmar. Byt strumpor varje dag.

Vänd eventuell söm utåt. Undvik resår. Värm aldrig fötterna på eller mot ett hett föremål. Klipp naglar ofta och rakt efter nagelns tillväxtzon. Om problem uppstår anlita fotvårdsspecialist. Använd gärna mjukgörande krämer eller oljor vid torr och sprickfylld hud, men undvik applikation mellan tår. Notera och rapportera alla sår, sprickor, förhårdnader, rodnader eller andra hudförändringar.

Dessa förändringar kan vara ingångsporten till en allvarligare skada. Sjukhistoria, där man tar hänsyn till patientens totala sjukdomsbild, farmakologisk behandling, tidigare och pågående lokalbehandling, psykosociala förhållanden och förmåga till egenvård se ovan. Klinisk status med värdering av distala pulsar, förekomst av ödem, extremitetsreflexer, vibrationssinne och fotdeformiteter se fotstatus ovan.

Såret klassificeras med avseende på typ, lokalisation, potentiell orsak. Ytan markeras antingen manuellt eller avbildas fotografiskt. Röntgen av fotskelett i utvalda fall på misstanke om skelettdestruktioner och för bedömning av förekomst av kärlförkalkningar. Man bör beakta att både vid misstänkt osteomyelit och ostearteropati kan röntgenfynden vara normala de första tre veckorna efter insjuknandet.

Metoderna kan även användas vid misstanke om djup infektion och för att kartlägga dess utbredning till mjukdelar och skelett respektive misstanke om osteoarteropati. Ingen av dessa metoder är invändningsfria. En renodlad bakteriell osteit utan samtidig mjukdelspåverkan är ovanlig. Differentialdiagnostisering mellan osteoarteropati och bakteriell osteit i den diabetiska foten avgörs i regel av en fortlöpande klinisk bedömning.

Laboratorieutredning och metabol screening. Hyperglykemi är ett vanligt fynd hos individer med diabetes och djup infektion. Däremot är inte förhöjd kroppstemperatur eller leukocytos obligat. Kraftiga aktivitetstecken av dylik typ föreligger dock i allmänhet när man har en omfattande mjukdelsskada med djupa plantara abscesser, bakteremi och hematogen utsådd.

Men även här föreligger undantag, t ex hos patienter med immunosuppressiv behandling t ex njurtransplanterade patienter. Den uteblivna inflammatoriska reaktionen både kliniskt och laboratoriemässigt har speciellt noterats vid osteomyelit. Orsaken till att man vid diabetes och djupa infektioner ofta såg en måttlig leukocytos har antagits bero på den störda leukocytfunktionen vid diabetes och hyperglykemi.

Omvänt är det således så att om man har uttalade inflammatoriska parametrar laboratoriemässigt talar det starkt för en djup infektion med mjukdelspåverkan och innebär hög sannolikhet för behov av operativt ingrepp. Metabolisk screening HbA1c , kapillär glukosmonitorering och nutritionsstatus är väsentligt. Metabolisk kontroll har relaterats till läkningshastighet och malnutrition är relaterat till fördröjd eller utebliven sårläkning och ökad risk för sårrecidiv, speciellt när det gäller trycksår.

Non-invasiv cirkulationsutredning. Frånvaron av palpabla fotpulsar anger förvisso förekomst av perifer kärlsjukdom, men ej en gradering av densamma. Dessutom kan smärta och claudicatio kan vara frånvarande även vid grav cirkulationsstörning. Vid diabetes och fotsår respektive smärtsyndrom rekommenderas som minimum systolisk tå- och ankeltrycksmätning.

Denna utredning kan kompletteras med kapillär mikroskopi, laserdoppler eller transkutan syrgasmätning för värdering av grad av lokal cirkulationsstörning samt gangränrisk. Vidare utredning inför invasiv åtgärd och kärlkirurgisk bedömning sker först när den kliniska bilden eller ovan fysiologiska mätningar ger misstanke om gravt nedsatt perifer cirkulation som begränsande faktor för läkning.

Femoralisangiografi bör endast komma ifråga om invasiv intervention avses. Väsentligt är att angiografin är tekniskt optimal och med hänsyn till diabetikers utbredning av kärlförändringar omfattar fotarkaderna. Vid angiografi och diabetes bör man beakta faktorer som dehydrering, hjärtsvikt och nedsatt njurfunktion, varför adekvat rehydrering före och efter krävs.

Vid flertal sjukhus har den klassiska angiografin ersatts delvis av magnetresonans angiografi MRA , som minskar risken för njurskada. Koldioxidangiografi är ett annat alternativ. Faktorer att väga in vid ställningstagande till invasiv åtgärd är förutom skadans utbredning graden av ischemi, teknisk tillgänglighet, patientens totala sjukdomsbild, motilitet före skadans uppkomst respektive patientens egna önskemål och medgivande.

Det föreligger en paradox avseende den diabetiska foten såtillvida att å ena sidan har patienten förlorad skyddssensibilitet p g a neuropati och har mindre frekvent vilovärk och claudicatio vid grav perifer kärlsjukdom, medan det å andra sidan när smärta förekommer är ett varningstecken och prognostiskt ogynnsamt samt direkt relaterat till risk för amputation. Smärtan i sig genererar malnutrition, utmattning, stress och ångest.

Grundläggande är att initialt genomföra smärtanalys avseende typ, orsak, lokalisation, frekvens och intensitet. Därefter sätts ett individualiserat behandlingsprogram upp med kontinuerlig uppföljning, gärna med smärtdagbok och VAS-skala. Bakteriologisk diagnostik. Sårodling bör genomföras vid klinisk misstanke på infektion. Huruvida fotinfektioner vid diabetes mellitus rutinmässigt bör bakteriologiskt verifieras är kontroversiellt.

Lyckade behandlingsresultat med empiriskt vald antibiotikabehandling kombinerat med kunskapen om att odlingarna ofta är kontaminerade med koloniserande organismer och att bakteriologin i fotsåren ofta är polymikrobiell skulle tala för att enbart använda sig av bakteriologisk diagnostik i undantagsfall. Mot detta står uppfattningen att välja en adekvat specifik antibiotikabehandling med adekvat spektrum.

Man bör dock beakta den ökande bakteriella resistensen och speciellt multiresistenta bakterier, som t ex MRSA. Vid sårodling bör man beakta att sårskadan skall göras ren och odling tas från djupast möjliga lager. Om endast ytliga odlingstekniker används kan dom vara direkt missledande. Det är också väsentligt att odlingen transporteras på ett adekvat sätt till laboratoriet och att laboratoriet är införstådd med att det är en individ med diabetes och fotsår som avses när det gäller vad man väljer att odla efter.

Odling baserad på aspiration av exsudat är ofta en rekommenderad teknik. Tekniken är mest användbar om patienten har riklig vätskning. Det är också viktigt att aspirationsbiopsin tas från ett område utanför direkta sårytan för att minska risken för kontamination från ytliga lager. Många rekommenderar specifik histopatologisk och mikrobiologisk diagnostik vid osteomyelitmisstanke.

Här finns rekommendationer om biopsi från djupare vävnadslager, som regel ben. När det gäller bakteriologin vid ytliga fotinfektioner så föreligger en övervikt för grampositiva bakterier i analogi med andra ytliga infektioner hos icke-diabetiker. Vid djupa infektioner finner man i allmänhet en polymikrobiell flora med ökat inslag av gramnegativa och anaeroba bakterier.

Antal och typ av isolerade organismer varierar väsentligen beroende på provtagnings- samt odlingsteknik och tillika i vad mån patienten varit föremål för antimikrobiell behandling innan odling tagits. Funktionsbedömning som led i ortopedteknisk utredning. För att bedöma patientens behov av ortopedteknisk behandling förutsätts inhämtande uppgifter om patientens motilitet, fysisk aktivitet, behov av avlastning inom- och utomhus samt förutsättningar att använda olika ortopedtekniska hjälpmedel.

Görs inte en sådan bedömning innan en ortopedteknisk behandling förskrivs är risken att behandlingen antingen blir helt felriktad eller inte kommer till användning. Generellt rekommenderas att vid förekomst av fotsår hos en individ med diabetes bör samarbete med multidisciplinärt fotteam etableras.

Djupt skärsår finger

Detta för att förkorta vårdkedjans längd och förbättra kommunikationen både mellan primärvård, hemsjukvård och specialistenhet, men också kommunikationen mellan specialister. Samtidigt är det lika viktigt att man från teamets sida har god kommunikation och samarbete med hemsjukvård och primärvård då tyngdpunkten av behandlingen försiggår utanför teamet.

Teamets uppgift är att genomföra en multifaktoriell värdering och bedömning av faktorer relaterade till fördröjd sårläkning och att sätta in en tidig och koordinerad intervention. Vidare kan de bistå med utvärdering av behandlingen samt stå för kontinuitet och tillgänglighet som stöd till primärvård och hemsjukvård. Perifer kärlsjukdom är den mest betydelsefulla faktorn relaterat till möjligheten att läka fotsår och undvika amputation.

Arteriell revaskularisering antingen via angioplastik eller kärlkirurgi skall alltid övervägas vid fotsår som visar tecken på fördröjd läkning, vid akuta ischemiska tillstånd och möjligen vid progredierande claudicatio. Den avgör dels om en revaskularisering är tekniskt möjlig dels vilken metod som är lämplig. Farmakologisk behandling efter kärlrekonstruktion är fortfarande osäker, men med utgångspunkt från patientens totala sjukdomsbild rekommenderas lågdos acetylsalicylsyra.

Denna behandling har också angivits förbättra rekonstruktionens öppetstående. Rökstopp är av yttersta vikt. Lågmolekylärt heparin har visat lovande resultat i ett antal studier avseende sårläkning och minskad amputationsrisk. Antibiotika används endast när det kliniska förloppet talar för infektion. Man infektionsbehandlar den kliniska bilden svullnad, rodnad, värmeökning, exsudation, smärta och inte fyndet vid en specifik sårodling.

Ytterligare en månad senare sökte föräldrarna läkare på vårdcentralen. Flickan remitterades till akutmottagningen, där hon röntgades. Röntgenundersökningen visade en främmande kropp i handen. Vid operation en vecka senare återfanns ingen glasbit och på förnyad röntgen sågs heller ingenting. Föräldrarna anmälde distriktssköterskan till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd HSAN för bristfällig undersökning och hävdar att hon inte gjorde någon undersökning utan bara tittade på långt håll.

Sjuksköterskan minns inte denna patientkontakt men nekar till att ha handlat fel, och redgör för den rutin hon brukar följa i liknande fall. Ansvarsnämnden skriver att förhårdnad och irritation kvarstod vid distriktssköterskans bedömning en månad efter skadan. Det borde, tillsammans med svårigheten att undersöka barn och bedöma smärta och rörelseförmåga, ha fått henne att hänvisa flickan till läkare.