Interstitiell vätska är

Från denna interstitiella vätska får cellerna sin näring och det är till denna vätska cellerna avger sina slaggprodukter.

Intracellulär vätska

Lymfsystemets uppgift är att transportera bort äggvitemolekyler tillsammans med fettmolekyler, beståndsdelar av nedbrutna celler och med vatten som transportmedium, nu som lymfa, från interstitiet tillbaka till blodsystemet. Förstora bilden Lymfsystemets transportkapacitet, normaltillstånd. Normalt tillförs blodbanan cirka två liter lymfa per dygn. Lymfsystemets sammanlagda transportkapacitet är dock betydligt större.

Denna funktionella reserv utnyttjas mer eller mindre när lymfvolymen, transportbehovet, ökar vid till exempel kroppslig belastning, värme och inflammatoriska processer. Är transportbehovet större än transportkapaciteten kan ett ödem bli synligt. Skador i lymfsystemet kan leda till att transportkapaciteten är mindre än det normala transportbehovet. Resultatet blir ett lymfödem [2]. Olika hjälpmekanismer kan öka lymftransporten.

Degree Student essay Other description Lungultraljud som metod för att utvärdera pleuravätska och interstitiell vätska Patienter som söker på akutmottagningar med andningssvårigheter behöver utredas då behandlingen skiljer sig beroende på orsaken till andningssvårigheterna. För att diagnostisera orsaker till problem med lungorna använder läkaren flera metoder förutom att samtala, undersöka och ta prover på patienten.

Det kan vara olika typer av röntgen av lungorna eller, som vi har undersökt i denna studie, ultraljud. Ultraljudsundersökningar innebär att ljudvågor med hög frekvens skickas in i kroppen och studsar mot olika vävnader i kroppen. De reflekterade ljudvågorna registreras och en dator gör om dem till en bild som läkaren kan tolka. Ultraljud är ett snabbt och smidigt sätt för läkaren att få en uppfattning om det finns vätska i lungan eller i lungsäcken som ligger runt lungan.

Undersökningen är snabb och kan genomföras på akutens undersökningsrum vilket sparar tid. Dessutom besparas patienten från strålning och belastningen på röntgenavdelningen minskar. Tidigare studier visar att läkare med ultraljud kan upptäcka vätska i och runt lungan minst lika bra eller bättre än vanlig lungröntgen. Studien har syftat till att undersöka om en nybörjare på ultraljud kan hitta vätska i och runt lungan lika bra som röntgen alternativt lika bra som en van ultraljudsanvändare.

Undersökningen har genomförts på Mölndals sjukhus akutmottagning. Läkemedelsinducerad pleuravätska är ovanligt men bör has i åtanke vid oklara pleuriter. Exempelvis kan nitrofurantoin orsaka pleuravätska med feber, dyspné och lunginfiltrat, medan amiodaron, metotrexat och bleomycin i sällsynta fall kan ge interstitiella parenkyminfiltrat med pleuravätska [5].

Vid läkemedelsinducerad pleurit skall förstås läkemedlet seponeras. Kortikosteroider kan också provas. Det finns ett samband mellan asbestexponering och benigna pleuraexsudat. Dessa exsudat kan vara blodiga eller halmgula. Mesoteliom, en primär lungsäckstumör, är också associerad med asbestexponering. Denna maligna tumör kan uppstå flera decennier efter första exponeringstillfället och kan ge upphov till stora mängder pleuravätska [7].

Övriga asbestrelaterade röntgenfynd som pleurala plack eller pleural förtjockning är dock vanligare än pleuravätska hos exponerade individer. Diagnostik En viktig del i utredningen är anamnesen och den kliniska undersökningen. Symtomen vid pleuravätska kan bero på vätskan i sig eller på den bakomliggande sjukdomen.

Andfåddhet och hosta är vanliga symtom. Bröstsmärtor, vanligen andningskorrelerade, kan förekomma. Pleuravätska ger typiskt nedsatt rörlighet, dämpad perkussionston och nedsatt andningsljud över den engagerade lungan. I tidiga stadier kan man ibland höra ett pleuralt gnidningsljud, som försvinner allteftersom pleuravätskan ackumuleras. Den fysikaliska undersökningen kan hjälpa till att spåra genesen till pleuravätskan.

Man bör därför systematiskt undersöka patienten avseende tecken på lung-, hjärt-, lever- eller njursjukdom samt ledsjukdom, infektion eller malignitet. Lungröntgen är ett enkelt och billigt sätt att identifiera en pleurit. I tidigt skede kan man se en utfyllnad av pleurasinus; detta förekommer när pleuravätskan överstiger ca ml [3]. Mindre mängder vätska förblir därför ofta oupptäckta på frontalbilder.

Vid större mängder pleuravätska ses ibland mediastinal överskjutning till motsatt sida. En bild i sidoläge med den misstänkt sjuka sidan ned »flankbild« visar fritt utflytande vätska och kan således skilja pleuravätska från en expansivitet eller en pleural förtjockning [7]. Datortomografisk undersökning utförs i första hand för att identifiera bakomliggande patologi, såsom lungtumör eller lungemboli.

I mer komplicerade fall kan datortomografiundersökningen användas som ett hjälpmedel vid invasiv diagnostik eller behandling.

Extracellulär vätska

Torakocentes pleuratappning utförs i såväl diagnostiskt som terapeutiskt syfte. Diagnostisk centes utgör en del av den rutinmässiga utredningen vid pleuravätska och ger diagnos i upp till 80 procent av alla exsudat [1]. Terapeutisk centes görs vid stora mängder symtomgivande pleuravätska, som då oftast är sekundär till malignitet. Ingreppet är enkelt, billigt och tryggt och tolereras vanligen väl.

Vid tappning av stora volymer pleuravätska som funnits en längre tid är det inte ovanligt att den komprimerade lungan inte förmår expandera. Det undertryck som då bildas i pleura kan göra att små perifera emfysemblåsor spricker och ger pneumotorax. I vissa fall kan luftläckage via sprutan orsaka pneumotorax. Övriga, relativt sällsynta komplikationer till torakocentes är infektion med empyemutveckling och, vid malignitet framför allt vid mesoteliom , ökad risk för implantationsmetastaser i stickkanalen.

Man bör därför undvika att spruta lokalanestesi kontaminerad med pleuravätska och rutinmässigt använda tryckförband och hostdämpande för att förhindra att stora mängder pleuravätska trycks ut i stickkanalen. Torakocentes görs oftast med patienten sittande lätt framåtlutad på en stol eller palll.

Armarna kan vila på ryggstödet eller på ett bord placerat framför. Premedicinering behövs inte, men eventuell blödningsanamnes bör efterhöras. Med hjälp av perkussion identifieras det mest passande ingångsstället. Hos överviktiga patienter eller patienter med skrumpnande lungprocesser kan det ibland vara svårt att identifiera lunggränsen, och det kan då vara lämpligt att gå in ett eller två revbensintervall nedom skapulaspetsen.

Ultraljud kan också användas för att lokalisera pleuravätskan och för att identifiera eventuell fackbildning på grund av sammanväxningar adherenser. Efter det att man har markerat ingångspunkten tvättas området och därefter används sterila handskar. Lokalanestesi xylokain ges subkutant och intrapleuralt. Anestesin ges vid ovansidan av revbenet för att undvika blödning från interkostalartärer.

Eftersom parietala pleura är mycket smärtkänsligt är det viktigt med noggrann anestesi. Därefter aspireras små mängder pleuravätska genom anestesinålen för lägeskontroll. Ett litet snitt, ca 0,5 cm, kan läggas i huden, och centesnålen förs därefter in i pleurahålan. Nålen förs in vinkelrätt eller nedåtriktad. Stoppskruv eller peang kan användas för att hålla centesnålen i rätt läge.

Pleuravätskan aspireras sedan i lugnt tempo. För enbart diagnostik kan det räcka med 50— ml vätska. Vid terapeutisk centes tappas maximalt cirka en liter pleuravätska vid ett och samma tillfälle, mindre om patienten är hjärtsjuk. Tappning av större mängder vätska anses kunna förorsaka lungödem och rekommenderas inte. Dock är den vetenskapliga dokumentationen för detta sparsam.

Om patienten får hosta, andfåddhet eller toraxsmärtor skall ingreppet avbrytas. För att undvika upprepade torakocenteser kan man vid stora mängder pleuravätska lägga in ett tunt drän sk pigtail eller liknande. Ett sådant drän bör ligga kvar endast under begränsad tid, och tappning av pleuravätska genom dränet skall ske kontrollerat.

Man bör också vara observant på infektionsrisken. Torakoskopi innebär undersökning genom ett endoskopiskt instrument som förs mellan revbenen och in i lungsäcken.